2022-06-04

filosofi

Figurer i skuggan

Hur datan föreställer sig en skugga i en grotta

Ska jag vara ärlig så förstod jag inte sociala medier förut. Jag var avundsjuk på varför vissa av mina "vänner" fick så många lajks på sina inlägg. När jag försökte också få likes genom att lägga upp dubbel-ironiska inlägg om hur tråkigt jag hade det eftersom jag (som det hette i mitt eget huvud) ville behålla min integritet och inte framställa mitt liv som mycket bättre än det var då. Så var det ingen som lajkade mina inlägg...

Det var väl inte så att jag hade ett mycket tråkigare liv än någon annan, tror jag, men de gånger som jag hade tid att stanna upp och avundas Facebook-bekantas lajks kändes inte livet alltid som att det var på topp.

I och med pandemier och distansjobb den senaste tiden har jag spenderat mer och mer tid på sociala medier. Jag minns en insikt som en vän till mig påpekade att, de gånger som man funderade på att slänga upp inlägg om vad som helst på sin "vägg" så kunde det vara värt att fråga sig om det inte var bättre att skicka ett meddelande direkt till en person som man ville berätta det för. Jag levde enligt den devisen ett bra tag, och det kändes rätt bra, även om min vägg i princip bara fick nya inlägg en gång per år, på mina födelsedagar.

Senare började jag upptäcka att man kunde engagera sig i grupper, dvs inte bara göra inlägg i hopp om att någon ska tycka om det. Man kunde faktiskt skriva det i en grupp som brydde sig om det man själv skriver, och debattera på inlägg som andra skrivit. Helt plötsligt började det dyka upp människor bakom profilerna. När jag tog mig tid för att engagera mig i diskussioner och lära känna människorna jag skrev med så framstod de mer som människor.

Tidigare var jag rädd för att ta upp ämnen att skriva om, och de gånger jag la upp något så var jag rädd för att ingen skulle läsa det jag hade skrivit (en farhåga som ofta infriades). Om någon svarade kritiskt på mina inlägg blev jag jätteupprörd och svarade i affekt, ofta inte ens ens relaterat till det vi började skriva om. Men allt eftersom jag började förstå och lita på andra människor på internet och släppte rädslan jag började känna hur sociala medier var sociala (något som jag inte upplevt förut). (Det är möjligt att det sammanföll något med att jag började känna mig trygg till min partner, men vi ska inte komplicera det för mycket.)

Anledningen till att jag skriver nu är dock inte framförallt att för att berätta hur nöjd jag känner mig, utan snarare att jag börjar se begränsningen i hur social man kan vara på sociala medier. I december förra året sa jag upp mig från mitt lönejobb för att att starta upp en ny karriär, som författare, egen programmerare eller vad det nu kan bli. Frånvaron av arbetskamrater och klasskompisar börjar göra sig påmind, och jag inser nu att hur sociala än sociala medier är för mig, så behöver jag faktiskt träffa människor för att vara social på riktigt.

Jag kommer att tänka på Platons grottliknelse. Sociala medier kanske är sociala, men det är fortfarande som att vi sitter i en grotta och skriver kommentarer om hur vi upplever skuggor på våra skärmar. Skuggor som skapats av skådespelare som spelar upp en dramatisering verkligheten. Verkligheten finns inte där på Facebook, Instagram eller Tiktok (eller vad ungdomar håller på med nuförtiden. Gud* jag känner mig gammal!). Verkligheten finns där ute, i verkligheten.

Och nej jag kanske inte är på topp idag när jag skriver det här. Kanske har det att göra med att jag är gräsänkling för dagen. Kanske är det bara för att jag har haft tid att stanna upp.

PS.