Lasersköld

2012-06-18

Jobbigt!

Det var ett tag sedan jag skrev här nu, men jag känner att det är dags för lite abstrakt resonerande med mina läsare igen.

Vissa dagar vill man bara gå under jorden. Liksom bara gräva ner sig och dö. [Det är ingen fara, jag är för egenkär och fåfäng för att gräva ner mig i en grop och dö men jag känner fortfarande så…] Känner du igen tanken? Man har liksom klantat sig, fast man gjort det bästa man kunde komma att tänka på, och då suger livet en aning.

Jag tror att jag ska bli träningsnarkoman. Det börjar bli dags att lägga till med en till last och jag tycker att träning verkar vara en lämplig.

Jag borde ju ha vetat om att det skulle bli så här från början, men jag trodde inte på det. Eller så var det bara att jag inte tog det så seriöst. Hur som helst så spelar det ju ingen roll, egentligen, det spelar ingen roll att känslorna börjar slå bakut hur som helst. Det märks att man är instängd i ett djur. Och det är inte för att jag är kille! Det är för att jag är en himla människa. Vem var det egentligen som uppfann människan. Hen borde ju få sig ett rejält kok stryk… Äh svara inte.. jag vet… Det är Darwin som uppfann evolutionen och alla djur, och han är ju död. [Jag måste förtydliga det senare. Det var ett skämt. Det kan verka lite mesigt, men när man publicerar skrifter så går inte ironi fram, ever… Ok.. Ibland kanske.. Jag kommer säkert att vara lite ironisk framöver utan att nämna något mer om det]

Jag mår dåligt i alla fall. Och inte nog med det. Det påverkar ju andra också. Det suger ju att det inte räcker med att man ska ställa till besvär för sig själv. Man måste ställa till en massa besvär för andra trevliga människor (och otrevliga ibland, men det tär inte lika mycket på samvetet även personen bara är otrevlig i mina ögon. [Okej det sista var en aning onödigt att nämna. Jag försöker bara hålla någon slags hög intellektuell nivå genom att nämna alla mönster som jag kommer att tänka på. ] ) Vad är problemet egentligen. Vad spelar det för roll om livet inte blivit som man tänkt sig egentligen, eller tvärt om, eller att allt skiter sig. Vad spelar det för roll. Man är så helt fast vid resultatet. Himla onödigt, även om det är lite charmigt.

Äh skit också. Jag vet väl om att det finns en anledning till att det är som det är, men det hjälper mig inte nu. Jag mår dåligt. Och jag vet, jag behöver inte må dåligt. Jag kan bara strunta i det och gå vidare. Jag bara mår dåligt för att jag vill. Men vad har jag för alternativ? Jag kan må bra, och även om ett av mina motton är ”varför må dåligt när man kan må bra?” så låter jag tydligen bli nu. Jag kanske bara har en anledning till att må dåligt. Jag vill inte göra om det igen. Och jag gillar att känna något. Det suger att inte känna något. När man inte är säker på att man lever. Man är som en blöt blob som bara ligger där och slemmar. Det finns ju anledningar till varför man skulle vilja bara ligga och slemma, som till exempel att man slipper må dåligt, men man slipper också må något över huvud taget. Om man vill må lite bra så måste man helt enkelt stå ut med att må lite dålig, tydligen, och om man vägrar att må dåligt, så mår man inte så himla bra heller. Jaja.. Nu har jag sagt det en miljoner gånger.

Jag ångrar mig i alla fall, men det har jag inget för. Man kan som bekant inte ändra det bakomflutna utan får nöja sig med att påverka framtiden (som man så klart inte har någon aning om hur den utvecklar sig, så det är ju tusan en rysk roulette i varje val.) Jag är lite bitter nu, men det är också för att jag just fått veta att jag gjort ett himla knäppt val (inte idag. Idag har ja pysslat med att försöka rätta till saker och ting) som jag tycker gick åt skogen.

Men tusan! Jag skulle ju gjort om det likadant om jag visste om det innan. Det var saker som jag behövde veta först. Okej, jag hade inte gjort precis likadant. Jag hade ändrat lite på slutet. Det är något som jag antagligen kommer att få jobba lite med ett bra tag framöver, om inte någon lär mig någon ny självhjärntvättningsmetod som jag inte provat tidigare (jag tror inte att det alternativet är så värst nyttigt dock) eller att min världsbild helt plötsligt ändras så att mitt nyss så ångestfyllda minne verkar helt rätt. Eller så låter jag bara bli att tänka på det mer, det verkar troligare. Och sen så får jag otäcka flashbacks när jag tänker på något som var liknande.

Jag måste oja mig lite till. Jag förstår inte hur det kommer sig att jag verkar hamna i situationer som ger mig den här typen av ångest ganska ofta. Är det mitt sätt att tolka tillvaron? Är det att jag framkallar det själv (bevisligen så gör jag det till viss del. Jag tänker inte säga hur nu eftersom jag bara pratar om problemet på en abstrakt nivå) Det är verkligen det värsta som kan hända. Igår när jag kom på vad som hände så fick jag lite känslan av att det var någon slags mardröm. Eller en dålig film som någon som jag känner väl gjort för att få mig att må riktigt dåligt.

Fast nu förstorar jag upp det igen. Och en annan sak. Om det är någon som har lust att komma med goda råd: Gör inte det! Jag hatar goda råd när det gäller såna här frågor. Bara för att jag skriver vad jag känner för så betyder det inte att jag vill ha några goda råd. Är det någon som vill ”Hmm”a instämmande så gör det, men det är allt. Det var dagens lektion i effektiv terapi.

Jag ska sova snart kanske. Men jag är orolig för att jag inte ska kunna sova. Eller nä.. Det är jag inte. Jag somnar alltid innan jag hinner tänka på otäckheter. Dessvärre vaknade jag klockan fyra i morse och började grubbla. Tusan! Kan man inte få vara ifred någon gång? What ever.

Klart slut för mig iaf. Jag återkommer när jag vet hur det slutar [Det var ett skämt till, när jag får veta hur det hela slutar så kommer jag att vara död]…

Hej svejs!