Lasersköld

2010-05-27

Frisk… Jahoo!

Det verkar som att jag håller på att bli frisk igen (det är andra gången nu på bra en månad). Eller var jag aldrig riktigt frisk från början. Jag tror att det kan vara sunt att utelämna mitt psykiska tillstånd från diskussionen, jag läste nämligen i Forskning och Framsteg att många genier är i princip schizofren, så jag antar att det även borde gälla mig… Nej, men, lät jag min falska blygsamhet skina igenom nu igen… Attans.

Dagens insikt. (Eller kanske snarare gårdagens insikt) har att göra med närheten till andra människor (mer specifikt min närhet till andra människor och deras närhet till mig). Efter alla dessa studier i ekonomi som jag pysslat med den här terminen så börjar jag få det inbankat i huvudet att det oftast finns någon slags självisk tanke i allt som man gör. För personer som inte läser ekonomi kan jag säga det lugnande att det i praktiken inte gör så stor skillnad. Människor är inte ber egoistiska bara för att man betraktar dem genom någon slags egoistiska glasögon, det finns bara fler saker som de potentiellt sätt kan tjäna på. Jag stannar här, diskussionen handlar egentligen inte så mycket om ekonomi.

Nu handlar det om närhet. Jag har kommit fram till att jag själv (åt minstonde i mitt tidigare handlande [läs igår och bakåt]) har agerat efter att jag vill att andra människor ska lita på mig. Med vissa undantag så tycker jag att det är ganska bekvämt när andra tror på det som jag säger och inte ifrågasätter det. Det finns vissa direkta fördelar med att andra litar på mig. Om jag tillexempel säger "Hej, du är skyldig mig tusen spänn" så antar jag att en person som helt och hållet litar på mig langar upp med tusen spänn. Mycket praktiskt. Hur som helst, de gånger när jag hamnat i en liknande situation (någon annan ber mig langa upp metaforiska tusenlappar) brukar jag efter ett tag dra slutsatser om att allt inte står riktigt rätt till, och här visar sig en ny sida på tanken.

Om vi förutsätter att min hypotetiske kompis Gundalf föredrar att jag litar på hen, så kommer Gundalf att jobba för att jag ska lita på hen, medan jag, som ibland blir lite bränd av allt missbrukat förtroende tenderar att låta bli att lita på Gundalf, åt minstonde för ett tag. Samma sak gäller åt det andra hållet. Jag föredrar att ha andras (Gundalfs) förtroende, medan jag rent rationellt tjänar på att utnyttja det förtroendet som jag har.

Slutsatsen är alltså. Människor (eller åt minstonde människor som agerar som jag, i denna hypotetiska modellvärld) agerar för att andra människor (du) ska lita mer på oss (mig), andra människor litar bara på någon slags nivå som bildas av att den som förbrukar förtroendet förbrukar lite av det, men kanske inte allt, så att vi får någon slags balans.

Hur mycket försöker föresten människo att hitta någon att förtro sig till föresten. Det kan ju vara ganska intressant att ta med i modellen. Och var ska jag ta vägen som verkar förbruka förtroendet utan att jag vinner på det, för att jag tillsynes inte tycker om att ha för stort förtroende…

Frisk…? Sa jag det?