Lasersköld

2008-06-11

Det svåraste jag någonsin gjort

Jag blir så ställd. Jag har bara haft sommarlov i bara några dagar, men redan börjar jag reagera som om jag håller på att bli tokig. Jag undrar om det är något slags budskap om att jag inte är gjord för att klara mig själv eller någon slags möjlighet att utvecklas till något jättehäftigt. (Ledande fråga kanske, med all min självutveckling)

Som det ser ut nu så har jag en massa människor att träffa och en massa saker som jag tänkt bli expert på att göra. Det är inte riktigt förenligt med vad jag känner för att göra (mestadels ingenting) Det verkar som om den här sommaren håller på att utveckla sig till mitt känslomässigt absolut svåraste projekt. Det ska verkligen bli en prestation att få klara en sån utmaning.

Vila? Jag förstår inte riktigt resonemanget med att ta det lungt hela sommaren (för dem som inte skaffat sig ett vettigt jobb) Jag tog det lungt i en halv dag efter att jag slutat, sen blev jag rastlös. Det kanske har med våra olika uppbyggnader att göra, jag och det som beter sig som jag inte gör.

Jag har ju mål! Jag förstår inte att det ska vara så himla svårt att uppfylla dem. Det skulle ju förståss kunna ha att göra med att för att uppfylla mina mål så måste jag göra en massa saker som jag inte har en aning om hur jag ska göra. Inget problem (naturligtvis) men kanske en anledning till konstiga känslor…

Det börjar bli dags att samla krafter för att åstakommma något

och åstakomma det.