Lasersköld

2008-01-19

Det finns för många konventioner

Eller så väljer för många att tro att de är så himla märkvärdiga (konventionerna alltså) Jag tycker inte om vissa konventioner. Andra tycker jag kan vara ganska vettiga. Det är rätt sjysst att man inte går och dödar varandra för allra minsta grej, och det är rätt sjysst att man får behålla saker som man själv äger (om man nu är helt säker på vad det är man äger, jag har kommit fram till att ägande är ett ganska luddigt begrepp)

Det kan vara mindre sjysst dock när man (generaliseringen man) blir tvungen att ta på sig tajta jeans för att se snygg ut eller för att över huvud taget bli accepterad bland sina medmänniskor. Det kan ju såklart vara en ganska skön känsla att se riktigt bra ock tajt (observera nu den andra, till ordningen, användningen av det försvenskade ordet tajt) och att dess utom bli accepterad för den man är, med ett par tajta jeans, om man nu tycker att det hör till.

Jag kan personligen tycka att det är en skön känsla att kunna röra på benen istället och har därför personligen svårt att välja ett alternativ som gör att jag mår dåligt (ta det lungt nu, jag försörker inte övertyga någon, jag spekulerar i saker som slagit mig då jag bytt fram och tillbaka mellan alternativa byxor under en längre tidsperiod [mitt liv]) Jag blev först förvånad över vad jag faktiskt kom på… Det var ganska skumt, jag menar, jag visste ju redan från början att man i praktiken borde må lite illa över att ha ett par lite mer åtsittande byxor. (mina byxor, har jag sett var inte ens i närheten av de värsta, jag tror att de hörde till de lösare modellerna)

Där stog jag hur som helst (och nu är förvirringen total; var stod jag, och varför) och hade nu tagit på mig mina alternativa byxor (jag kan inte hjälpa det, men ordet ‘alternativa’ klingar dåligt i mina öron, jag hoppas att personer med liknande tycke kompenserar med en motsatt känsla) och jag kom på att jag mådde mycket bättre (av någon outgrundlig anledning) än jag mått vid samma tid och plats dagen innan.

Nu kan man såklart misstänka att det fanns någon självklar förklaring till att mådde så mycket bättre, som till exempel:

Kärnavfallet som jag haft under min säng hade vistats där i dubbla sin halveringstid avgav nu inte lika mycket stråling som dagen innan.
Hunden hade släppt bettet om någon del som jag inte medvetet var medveten om utan bara omedvetet, men jag märkte att det blev bättre när den släppte (hunden är odefinierad)
Någon person som jag tyckte mycket illa om hade råkat ut för något otäckt, till exempel dött (Den minst troliga anledningen kanske, jag har tyvärr svårt att känna riktig skadeglädje)

Jag tänkte såklart inte på det där med kärnavfallet eller hunden vid tillfället, utan kunde endast komma att tänka på den bissarra koplingen byxor – välmående. Underligt kan tyckas, men från den stunden lärde jag mig att tycka illa om jeans och att tycka bra om sköna byxor. Längre fram i mitt liv kommer den stunden att bli omtalad som en av mina traumatiska barndomsuppleverser som formade den personen jag då kommer att vara.

Såklart kommer inte alla andra att ha samma traumatiska upplevelser som jag. Jag tror nästan att fler personer kommer uppleva tramatiska upplevelser som kommer att lära dem nästan motsatt beteende mot det jag numera brukar. Det är konstigt… Vi kommer att kolla på varandra, och vi kommer att förfäras över den andres dåliga sätt att välja. Jag vet, jag har varit med om det förut. Jag vet inte varför, om det nu ska finnas någon mening med allltihopa. Kanske är det inte någon mer som tar hand om oss och ser till så att vi kommer på fel tankar en vi själva… Hemska tanke. Måste jag ta hand om mig själv?

–Varför skriver du så mycket konstiga saker?

–Mer intressant är varför jag utelämnar så mycket…