Lasersköld

2007-12-01

Frammåt

Det är aningens spännande att se hur allt utvecklar sig, bara genom att jag ändrar på några små attribut i tillvaron. Nu till exempel gick jag igenom en hel dag, och istället för att tänka på alla världens bekymmer (som jag naturligtvis alltid gör, annars vore hela poängen förstörd) så tänkte jag på alla möjligheter och allt som jag skulle kunna åstakomma (för mig själv, men det hör inte till historien, det hör liksom till allt som har med självförverkligande att se möjligheter i stället för problem), och läs och häpna – det blev bättre.

Bättre än vaddå föresten, jag menar, hur var det förut? Var det dåligt? Och vad är egentligen skillnaden? Jag menar, jag sprang omkring precis som förut och hoppade och knuffade på människors psyken (lite hårdare denna gången dock tror jag [hårdare än vaddå] men de brukar inte märka någon skillnad i alla fall [de = människorna som inte är jag och inte heller verkar märka något, övriga är någonannanstans. De skulle liksom också förstöra poängen] det konstiga är att de till och med brukar tycka det är roligt ju mer man knuffar på dem) men ändå var det något som kändes annorlunda.

Tyvärr kan jag inte beskriva det nu. Det var som vanligt en sådan där underbar känsla (tror jag åt minstonne, efter min återkonstruktion av händelsen [= dagen] i efterhand [= nu]) Det skumma, som kanske inte längre är skumt eftersom jag analyserat och avkodat det delvis, är att jag, inte som jag tidigare trott, inte hade roligt, utan att jag helt enkelt glömde bort alla de gånger som jag haft mycket roligt. Det är nog en av de skummaste sakerna som jag kommit på att jag gör, men som jag inte är medveten om att jag gör eftersom att jag inte vet om det på grund av mitt selektiva minnesbortfall.

Hur kan man glömma något sånt föresten? Jag menar inte konstigt att man fungerar dåligt (om man nu fungerar dåligt) Det känns liksom uppgjort för att något ska gå fel. Det verkar som att den bästa lösningen på dilemat för min del borde vara att jag antingen skriver ner mycket noga vad jag känner i de tillfällen då jag känner något som jag tycker att jag borde känna igen, men inte litar på att jag kommer ihåg då jag behöver komma ihåg det, eller så använder jag några mnemetiska tekniker för att lagra de känslor som jag behöver komma ihåg i något annat sinne än det kinetiska (= känslomässiga)

Hur som helst, jag kommer antagligen att glömma bort vad jag ska göra de gånger jag behöver komma ihåg dem. Det brukar vara så. Just idag dock fick jag för mig att jag lyckades komma i närheten av målet till mina möjligheter. Bara larv naturligtvis… men inte mindre verkligt för det.

Om din cykel inte vore röd. Vad vore den då? Krokig?

Min cykel är inte röd.

Det var inte frågan.